Nu var det ett tag sedan som jag skrev och det beror på att jag inte haft tillgång till internet. Jag inledde förra veckna med att träna på som vanligt men så på onsdagen kom ett mycket glädjande samtal, jag var uttagen att representera Sverige på WC- sprinten i Kuusamo! Gissa om jag blev glad, jag fick energi till tusen och började genast tänka på allt jag skulle göra för att åka så fort som möjligt.
På kvällen satte jag mig redan i bilen för att köra till Oslo, dagen efter(torsdag) så skulle jag flyga till Stockholm på morgonen för att sedan flyga vidare till Luleå där jag och några av de andra i landslaget skulle sätta oss i en stor buss för vidare resa till Kuusamo. Det blev en mycket lång resa, bara bussresan Luleå-Kuusamo tog 7 timmar så vi kom inte fram före klockan 23.
På fredagen blev det skidtestning och många turer runt på sprintbanan, var svårt att egentligen se hur den såg ut då det snöade tätt men jag gillade att den var tuff. Senare på kvällen blev det en joggtur med Britta och Charlotte innan jag gick och la mig i bra tid för att få så mycket energi till tävlingsdagen.
Väl på lördagen kände jag mig lite piggare än dagen efter den långa resan och såg verkligen fram emot att tävla. Jag var inte speciellt nervös men det snurrade helt kart omkring en hel del tankar i huvudet om hur jag skulle åka på de olika delarna av banan. När starten gick så tyckte jag att min utgång kändes bra men därefter så försvann allt bra, jag kände mig bara stum hela vägen och då hon bakom nästan kört ikapp mig efter första nedförsbackarna så förstod jag att det inte gick så fort som jag vet att jag kan åka och ville åka.
Väl i mål kände jag en stor besvikelse över hur jag hade misslyckat totalt när jag nu äntligen fick chansen. Gjort är gjort och efter en hel del med krångel med tider och placeringar fick jag även på papper se hur dåligt jag hade åkt. Många av de jag slog för två veckor sedan var vidare medan jag var ett hav av sekunder efter dem...
Jag blev enormt ledsen, skämdes över min insats och konstaterade att min sprintdag var ett stort misslyckande, bryta ihop och komma igen är ett fint ordspråk. Efter det så försökte jag att glädja mig över de andra som åkte fort, jag blev mest imponerad av Majdic,Lina och Jesper Modin denna dag, måste säga extra Grattis till Lina som blev 2:a!
Nu så har jag kommit hem igen efter 13h resa igår, jag har nu glömt min insats i helgen och ser framåt, hoppas på att det blir en nästa gång för mig och då ska jag ta vara på chansen mycket bättre. Detta var en gång som blev ingen gång.... /Ingrid
den 1 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tänkvärt och klokt
4 kommentarer:
Besvikelser är en del av idrotten, likom glädjen...
Misslyckas gör vi ju alla emellanåt men Jag vet att du kan och du kommer få chansen att visa det. Ha tålamod, säsongen har bara börjat och du har redan kommit långt på väg med din insats i Mounio! Glöm inte det!
Tack för det! Det står inte på att jag inte har många som uppmuntrar mig och stödjer mig iallafall, det betyder mycket. Jag önskar dig en helt problemfri vinter Maria!
Det är som du skriver, det är bara att bryta ihop och komma igen. Skynda även långsamt...du verkar ha de rätta förutsättningarna och du kommer säkerligen att få många glädjestunder i skidpåren framöver.
Se det positivt Ingrid, du har klarat av din WC-premiär. Få lyckas första gången de får chansen. Det kommer fler chanser och vi ser med spänning fram emot att föjla din framfart i skidspåren resten av vintern! Kör hårt och tro på dig själv, du är ju urstark!
Skicka en kommentar